Lodjur i Skåne
Att dokumentera lodjur i Skåne är bland det mest utmanande en naturfotograf kan ge sig på. Det är ett prövande test av tålamod och viljestyrka genom ett konstant krig mot batteritider, fukt, rörelsesensorer och månader av detaljerat fältarbete. När den första ordentliga bilden på ett skånskt lodjur äntligen sattes i mitt minneskort var det resultatet av flera månader av tekniska misslyckanden, strategisk spårning och ett pussel som går långt bortom gränserna för traditionell naturfotografi.
Jag fascineras av lodjur och arbetar med detta fotoprojekt just eftersom de är så otroliga djur, vackra men mycket hemliga. I Skåne finns det bara ett fåtal individer och tyvärr väldigt få som känner till att vi ens har lodjur här. Jag vill dokumentera deras etablering söderut i landet och skapa diskussion och uppmärksamhet för denna sårbara art, i hopp om att den får leva fritt utan hot.
Tekniken bakom projektet: Lahi Systems
För att lyckas dokumentera lodjurens beteenden utan att störa dem har jag förlitat mig helt på egenbyggda sensorsystem och kamerafällor. Filosofin är enkel men tekniskt svår: fotograferingen måste ske på proffsnivå, utan att en fotograf är närvarande.
Det är som att be en schackspelare att vinna ett parti utan att få se brädet, eller en musikproducent att mixa ett helt album med ljudet avstängt.
Hjärnan bakom mina bilder är Lahi Systems, där jag integrerar professionella rörelsesensorer med innovativ kamerateknik och egen kodstyrning. Att dokumentera lodjur kräver ett system som tål månader av väntan och extrema temperaturväxlingar, men som framför allt triggar med total precision. Många tror att utmaningen ligger i att bygga ett system som utlöser kameran när lodjuret väl är på plats. I själva verket är den största utmaningen att systemet inte får lösa ut när lodjuret inte är där. Ur det perspektivet blir uppgiften betydligt svårare. Statistiskt sett befinner sig lodjuret framför kameran i ungefär 10 sekunder för varje 3 miljoner sekunder. Lodjuret kan dyka upp när som helst. Det kan vara en solig torsdag kl. 18.00 eller en dyster måndag kl. 03.46. Utmaningen ligger i att du inte vet.
En av de största utmaningarna har varit avståndet. Mina fällor ligger utplacerade i de närmaste lodjursreviren nästan 10 mil från mitt hem. För mig innebär det att varje kontrollbesök är ett projekt och en fotoresa i sig. Man kör i timmar med en klump i magen: Har batterierna dött? Har en mus tuggat sönder kablarna? Har sensorn missat lodjuret? Har fukten trängt in i utrustningen? Däremot är känslan ovärderlig när man kollar på kameradisplayen och ser sin unika bild som tagit form. Jag har haft utmanande perioder där sensorerna har triggats av vajande grenar, växlande solljus eller där kameran har missat fokus med några millimeter. Jag har haft problem med grävlingar, ekorrar, kortslutande kretskort, starka vindar som vält undan stativ, och massor med annat. Men varje misslyckande har lett till en finjustering och en förbättring i min fotografering.
Där en åskådare ser en fin lodjursbild i tidningen, ser jag en upplevelse som har ställt mig inför en av de största artistiska och tekniska utmaningarna som jag någonsin kommer att avklara, med vetskapen om att jag inte gav upp. Mitt lodjursprojekt har väckt många positiva reaktioner, där den första lodjursbilden, sittande på stenmuren, nådde upp till en halv miljon svenskar.